Så var det bestämt...
I eftermiddags lagade jag mat till mig och barnen, och när vi satt alla fyra vid matbordet kom det här samtalsämnet upp:
Caroline: Carin, do you miss your home?
Jag: Yes, I do.
[silence and changing of subjekt. Jag visste inte vad jag skulle svara, för när Caroline frågade det, förstod jag att Camille måste ha berättat för henne.]
[Efter en stund återtar Caroline samtalsämnet]
Caroline: My mom told me that you are leaving us in two weeks.
Jag: Yes, thats right. Im sorry.
Caroline: It's OK...
[Silence]
Connor: Will you come and visit us after you have left?
Jag: You know, it's really far from where I live...
Connor: Yeah, but you know, if you want to, you are allways welcome.
Jag hoppas att barnen inte kommer att ta det allt för hårt att jag lämnar dem. De har ju trots allt haft en annan au pair, som lämnade dem efter två månader. Men jag och Camille bestämde oss för att vi skulle säga att jag skulle åka hem för att jag har för stor hemlängtan. Ingen av oss vill ju såra barnen.
Hej Carin, Tråkigt att läsa att du inte trivs. Jag har svårt att förstå att du inte skulle kunna komma överens med någ. Lycka Till!!!! Tänker på dig! //J
