Carin med C

Idag var jag till doktorn. Snacka om att det är komplicerat här! Först och främst var jag tvugnen att gå in på internet och kolla vilka läkare jag kunde besöka med min försäkring. Hemma är det ju bara att ringa sjukvårdsupplysningen, eller närmaste vårdcentral... Iaf; jag fick skjuts dit av en jättesöt kille som bor granne med oss. När jag kom dit, fick jag en bibba papper som skulle fyllas i och signeras. Hela min (och min familjs) sjukvårdshistoria skulle dokumenteras. Och visst var jag medveten om att jag måste betala räkningen själv om det visar sig att försäkringen inte täcker kostnaderna..? Sen kom jag in till doktorns rum och vägdes och kändes på pulsen. När doktorn kom var det ytterligare frågor; är jag allergisk mot några mediciner? Sen tusen frågor om varför jag var där. Han kände på ryggen och vred benen åt olika håll. Sen fick jag stå upp oxå, och då berättade han att mitt högra ben gick utåt lite mer än det vänstra.. (??) Min värk kunde vara ett symptom från att min ryggrad var sned lr nåt. Alltså från födseln... Så jag fick recept på smärtstillande och en remiss till röntgen. Så jag fick en enkel karta, och fick bege mig till sjukhuset som låg i kvarteret bredvid. Tack och lov var det inte mkt folk där, så det var praktiskt taget ingen kö. Där röntgades min rygg och höfter. Svar får jag om 1-3 veckor. Under en vecka ska jag ta dessa tabletter som jag nu har hämtat ut, om det inte blir bättre ska jag på återbesök om en vecka. Så det var trots allt inte ichias. Inte vad doktorn trodde iaf. Men vi får se vad röntgen visar. Och inte var det influensa heller...
På vägen hem åkte vi och hämtade ut mina piller. Där var det inte heller som i Sverige, då det bara är att lämna in papperet och få ut sin medicin. Här skulle jag först gå till ett fönster och lämna in receptet, där skulle massa uppgifter skrivas in i datorn, vilket tog säkert 5-10 minuter. Sen fick jag vänta ytterligare 20 minuter innan jag kunde få medicinen. Sedan skulle jag gå till ytterligare en lucka för "consultation" där hon berättade hur mkt och hur ofta medicinen skulle tas. Lång tid tog det iaf...

Nog om det.
Jag har verkligen kommit mina små tjejer nära nu. Jag älskar verkligen att vara med dem! Och de verkar inte ha något emot mig :) Nu ikväll sa till exempel fyraåringen till mig när vi satt tillsammans i en fåtölj: I dont want you to leave! Det är ju hela ett år kvar, juh! ;) Och sen säger tvååringen hela tiden: I like you! Underbart:) Men det som bekymrar mig lite, är att de verkar inte ha respekt för sin mamma. Speciellt fyraåringen, hon skriker på sin mamma, och är oförskämd och bortskämd. Mamman verkar inte vara så stark att hon kan ta det, utan ger henne ändå vad hon vill ha, fast hon skriker. På dagarna, när jag är med småtjejerna så visar jag dem att jag inte tolererar sådana beteenden, och att de inte kommer att få något när de skriker. Och det funkar faktiskt. Det har inte varit mkt skrik idag, utan de ber snällt om de vill ha något. Men jag vet inte riktigt hur jag ska ta det, att de skriker och bråkar så mkt på kvällarna. Jag kan ju lixom inte gå över mamman och säga åt fyraåringen att hon visst måste plocka upp efter sig, när hennes mamma redan har börjat göra det..

Nu ska jag gå in och sätta mig i soffan hos barnen. De tittar på någon film, och här ute börjar det bli kallt...

Puss o kram//Carin