Barn är ju alltid barn...
Ojojoj, vilket uppvaknande det blev! Först vaknade Kate halv fyra skrikandes. Hon vaknar alltid skrikandes, förstår fortfarande inte varför.. Någon som kan förklara tvååringars logik..? Hon brukar dock sluta när jag kommer in i rummet, och inte vara så svår att få att skratta. Idag däremot, kröp hon in mot väggen när jag närmade mig för att ta upp henne, och hon bara skrek efter mamma... Inget jag sa hjälpte. Tillslut tog jag iaf upp henne i famnen, sedan letade vi reda på hennes blankie och babie och satte oss i soffan i vardagsrummet.
Tio minuter senare hör jag en dörr öppnas, och förstår att Molly har vaknat. Hon smiter direkt in på toaletten, och sedan tillbaks till sitt rum där hon gråter och skriker. Jag lämnar Kate i soffan för att gå och se hur det är med Molly. Hon står gråtandes vid sängen och har tagit av sig tröjan (hon brukar aldrig gråta när hon vaknar, utan brukar jämt vilja att jag lyfter upp henne). Jag sätter mig på huk framför henne och börjar prata med henne, för att försöka förstå vad som är fel. Inget hjälper dock, hon säger bara nej till allt jag frågar, både till om hon vill att jag ska gå ut, eller om hon vill att jag ska stanna. Till slut lyfter jag iaf upp henne, även om hon stretar emot. Jag går och sätter mig i soffan med henne i famnen. Hon vill inte titta på film, hon vill inte äta någonting, hon vill inte gå och vila mer, hon vill inte läsa bok, hon vill ingenting helt enkelt... Jag förstår fortfarande inte vad som är fel.. Tills jag känner att hon är fuktig i byxorna.. Hon har kissat i sängen. Okej, då förstår jag varför hon är så ledsen. Kanske känner hon att det är pinsamt..? Vad vet jag.. Jag bär henne iaf till hennes rum för att byta kläder. Men det vill hon heller inte. Hon vill inte plocka ut några kläder själv, och hon vill inte att jag väljer åt henne. Tillslut får jag t o m tvinga av henne de blöta kläderna, och tvinga på henne en ren kjol och ett rent linne. Sen går vi ut i vardagsrummet igen, och hon kryper upp i min famn under en filt. Hon gråter fortfarande, men det börjar avta. Och tillslut snyftar hon inte ens... Jag säger då det.. fyraåringar...
En halvtimme, fyrtio minuter senare kommer Scott hem med Jacob. Då har båda tjejerna slutat gråta, och sitter lugnt i min famn båda två. Men sen sätter sig Scott i sin fåtölj och så kryper tjejerna upp till honom istället. Pappa är ju bäst... Och jag går och lägger in lite rena kläder i byråerna. Sen tar Scott alla tre barnen och de cyklar, går och åker kärra till parken där mamma tränar. Så nu är jag själv igen. Men de kommer nog hem om tjugo minuter ungefär, och då skjutsar någon mig till Bart.
Det var min fredag det...
Puss o kram//Carin
Tio minuter senare hör jag en dörr öppnas, och förstår att Molly har vaknat. Hon smiter direkt in på toaletten, och sedan tillbaks till sitt rum där hon gråter och skriker. Jag lämnar Kate i soffan för att gå och se hur det är med Molly. Hon står gråtandes vid sängen och har tagit av sig tröjan (hon brukar aldrig gråta när hon vaknar, utan brukar jämt vilja att jag lyfter upp henne). Jag sätter mig på huk framför henne och börjar prata med henne, för att försöka förstå vad som är fel. Inget hjälper dock, hon säger bara nej till allt jag frågar, både till om hon vill att jag ska gå ut, eller om hon vill att jag ska stanna. Till slut lyfter jag iaf upp henne, även om hon stretar emot. Jag går och sätter mig i soffan med henne i famnen. Hon vill inte titta på film, hon vill inte äta någonting, hon vill inte gå och vila mer, hon vill inte läsa bok, hon vill ingenting helt enkelt... Jag förstår fortfarande inte vad som är fel.. Tills jag känner att hon är fuktig i byxorna.. Hon har kissat i sängen. Okej, då förstår jag varför hon är så ledsen. Kanske känner hon att det är pinsamt..? Vad vet jag.. Jag bär henne iaf till hennes rum för att byta kläder. Men det vill hon heller inte. Hon vill inte plocka ut några kläder själv, och hon vill inte att jag väljer åt henne. Tillslut får jag t o m tvinga av henne de blöta kläderna, och tvinga på henne en ren kjol och ett rent linne. Sen går vi ut i vardagsrummet igen, och hon kryper upp i min famn under en filt. Hon gråter fortfarande, men det börjar avta. Och tillslut snyftar hon inte ens... Jag säger då det.. fyraåringar...
En halvtimme, fyrtio minuter senare kommer Scott hem med Jacob. Då har båda tjejerna slutat gråta, och sitter lugnt i min famn båda två. Men sen sätter sig Scott i sin fåtölj och så kryper tjejerna upp till honom istället. Pappa är ju bäst... Och jag går och lägger in lite rena kläder i byråerna. Sen tar Scott alla tre barnen och de cyklar, går och åker kärra till parken där mamma tränar. Så nu är jag själv igen. Men de kommer nog hem om tjugo minuter ungefär, och då skjutsar någon mig till Bart.
Det var min fredag det...
Puss o kram//Carin
Kommentarer
Trackback
