Carin med C

Det känns som om jag har ett strypkoppel på mig och någon som hela tiden håller mig tillbaka. Det är ganska påfrestande. Jag anser att mitt uppdrag är att sysselsätta barnen och hitta på roliga aktiviteter till dem så att de känner sig nöjda. Men varje gång jag gör något med dem så möts jag av höjda ögonbryn och kommentarer som; den där vaxduken skall inte användas till det där. Det är så irriterande! Vi är där för barnens skull! Inte undra på att de håller på och bråkar och stökar när de inte har någonting att göra! Det är ju deras sätt att få utlopp för kreativiteten eller ledan!

Det vore faktiskt kul, att höra att man gör någonting bra oxå. Fritids är faktiskt en väldigt viktig del av barnens vardag, där de lär sig alla de sociala sakerna som; kommunikation, samarbete, turordning och så vidare! Jag är helt slut när jag kommer hem på kvällarna. Jag känner mig så ensam. Det är svårt att vara ensam fritidspedagog, bland assistenter och lärare som inte ser det viktiga i fritidshemmets arbete.

Nu gäller det här inte all personal. Jag har fått leenden från några av personalen i alla fall. Men jag förstår inte varför vuxna människor ska behöva vara avundsjuka och titta snett på varandra. Det är faktiskt inte VI som ska vara i centrum, utan barnen!